Shit alltså. Polacker överallt och man kan inte vara någonstans.
Speciellt inte i köket. Fan man kan ju knappt äta. Tonfisk ur burk är det närmsta riktig mat jag kommer.

I morgon ska jag och Catarinas dotter åka och kolla in lite saker till mitt rum.
Fan vad jag känner igen henne. Hon är 85:a. Aja. Trevligt iaf!

Fast skulle ju gymmat med Sandra.. Men det får vi ta en annan gång.